Vetefältet - en konfrontation om spelreglerna
Krönika: Året är 1982, ett på många sätt händelserikt år likt vårat nuvarande. I stället för EU-val var det riksdagsval, i stället för EM, VM. År 1982 är jag inte påtänkt, men sommaren 2024 står jag på museum.
År tre av 80-talet var också tillfället för konstverket ”vetefältet- en konfrontation” av amerikanska konstnären Agnes Denes. I månader transporterar Denes jord och bearbetar en plätt i centrala New York, just intill Världshandelssamfundets tvillingtorn. Konstnären, med stora mängder volontärer, genomför spannmålsodlingen efter konstens alla regler om än något manuellt. Bilderna på det gulmognade vetet med skyskraporna i bakgrunden är något surrealistiska. Det ena den andras motpol.
Det går att tolka in mycket i Agnes Denes agrara konstverk. I samma andetag som hon pekar ut problem med det moderna jordbruket, så använder hon själv dess metoder och insatser. Marken i fråga är också representativ, värderad till 400 miljarder dollar, utanför en bondes budget får man nog säga.
Konsten ska väcka känslor och reflektion, åt olika riktningar, som Agnes Denes verk gör för mig. På det viset kan eller bör konsten vara mer diffus än politiken. Även om jordbrukspolitiken ibland kan likna en mycket diffus performance art. Däremot bör politiken mer likna fotbollen. Tydliga spelregler är viktiga för att matchen ska fortgå med givna ramar på någorlunda vis, både för spelarna, domarna och publiken. Detta stämde VM-82, EM-24 och borde också stämma för EU:s gemensamma jordbrukspolitik 2024.
Lantbruket tyngs av en allt större regelbörda men även en typ av riktningslöshet. Eller kanske bör det snarare benämnas spretiga viljor. Bönderna ska fixa livsmedelsförsörjning, bevarande av ekosystem, klimatmitigering och bevarandet av kulturmiljöer. Nobla mål allihop, det är inte där problemet sitter. Problemet sitter i att inom lantbruk så handlar det ofta om avvägningar mellan just dessa mål. Då har vi inte ens nämnt elefanten i rummet, lönsamheten.
För visst, det vore inget mindre än otroligt ifall lantbruket axlade allt detta ansvar. Jag tvivlar inte heller på böndernas påhittighet och rådighet, men till slut tryter resurserna, må det vara pengar, tid eller ork. Kombinerat med en viss nyckfullhet så kan jordbrukspolitiken ibland bli ett visst konstverk. Ett exempel är de senaste årens diskussion om kolinlagring på jordbruksmark och medföljande betalningsmodeller. Även om det bygger på en god tanke så finns det många frågetecken, såsom hur man ska kunna upprätthålla kolinlagringen långsiktigt. Följdfrågan blir, vad händer med den bonde som något år förlorar kol i sin mark? Ifall det kolet ingår i ett kolkreditsystem bör rimligtvis pengar behöva transaktioneras mellan parter. Ska då den bonden bli skyldig pengar till systemet?
Historien går på sätt och vis igen. VM-82 utspelade sig i Spanien, samma land som tog hem finalen i sommarens EM. Valet 1982 blåste det vänstervindar, Palme vann över de borgerliga. EU- valet visade sig ha liknande resultat i Sverige. Kanske bör vi i denna anda bringa Agnes Denes verk till liv igen? Hade det varit så fel med ett vetefält just utanför parlamentsbyggnaden i Bryssel?
Calle Lindkvist
Agronomstudent
